vi andades den sista sensommarluften i stora publikhav och dansade oss genom timmar som flög fram som svalorna över himmlarna och det var underbart, helt enkelt underbart. det fanns så många andra som oss men endå är det bara vi och du och jag och vi kommer att dö samtidigt, så känns det. att knyta nya kontakter över en 35 mil lång sträcka av asfalt och bullrande vägar är underbart och att sitta i parken med er går ihop sig så fint i mitt huvud. mamma mia på natten mot snabbmatens paradis kan kanske låta töntigt men jag älskar det livet. vi fick till ett fint avslut den helgen, som ett dundrande finalnummer på dramaten och jag känner mig redo att fylla lungorna med lite kyligare luft nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar